vilket inte sker varje dag denna vinter.
Jag som aldrig förr var inne en enda dag under mitt friska liv.
UT, UT, var en andningsfunktion för mig.
Snudd på cellskräck om jag inte var ute under några sjukdagar för mig eller barnen.
Men nu har hjärnan bestämt att jag ska "vilja" gå ut, men inte kunna gå ut.
Varför kan inte hjärnan lägga av att ställa kravet "gå ut" varje dag, när jag ändå inte kan.
Det är samma sak med "träning"!
Efter varje operaton jag nu de senaste två åren genomgått,
har jag fått hurtiga förslag om vilken träning jag kan göra
när jag blivit bättre i min op-höft, eller mitt op-knä.
Men så enkelt är det inte i verkligheten.
Jag tränar, kämpar, det gör ont, kämpar lite till, gör ondare, kämpar en gång till,men då är det så djävligt att jag går och lägger mig och läser min braiga bok.
Inte så att jag ger upp totalt.
Nej, men tröttnat på att försöka har jag nog gjort det här sista året.
I snart femton år har jag bara önskat att få tillbaka min gå-funktion.
15 långa jobbiga år med rollator, och nu med två kryckor.
Jag har nog gett upp
hoppet om att kunna gå på mina två ben
igen som en normal människa.
NU har jag börjat göra som folk har sagt till mig i alla dessa år
TA DAGEN SOM DEN KOMMER, GÖR DET DU KLARAR, SLUTA KÄMPA SÅ HÅRT.
Javisst nu är jag där
men vad blir det då av MIG OCH MIN FRAMTID.
Inte vet jag , men den som lever får väl se.
Mystra
