Mystras paradis

Får jag presentera vår härliga vackra "Tjejen" som vi hade glädjen att få ha hos oss i 14 år. Tyvärr drabbades hon av cancer i juvern så trots en tor operation där allt togs bort blev hon inom ett halvår sjuk igen och då var det för mycket för att rädda henne så vi avliva henne. Det är stor sorg att mista en familjemedlem som levt med en så länge, men det är ju en del av livet.

Hon var en suverän musjägare men rörde aldrig våra småfåglar som häckar hos oss varje år i våra holkar. Det här är den sista bilden vi tog på henne (nov.-07) men då visste vi inte att hon en timma senare skulle bli akut sjuk och vi fick åka in med henne samma kväll. Det blev tomt i min säng på kvällarna därefter, men när det gått en vecka så började "Mio" komma till mig istället. Han som aldrig hade sovit i någons säng tidigare utan alltid valde egna sovplatser lite varstans, blev sen dess min sängkompis. Numera sitter han i sängen och ropar på mig när klockan har blivit 22 ca, då tycker han att jag ska gå och lägga mig för då vill han sova. Det är en fantastisk förmån att få ha hand om egna djur för de blir så tillgivna och goa. De visar oss så mycket kärlek och respekt på sitt vis. Med kroppsspråk och jamande säger han vad han vill, och vi vill inte alltid samma sak. Men oftast får han som han vill. Han blev ju 17 år den 21 februari så det är inte svårt att ge efter för en så gammal gentleman. Översatt enligt min kattbok är han nu 84 år. Mio har det typiska M:et i pannan. Han är blandras av abbesinier, norsk skogkatt och svensk bondkatt och han har en underbar beige färg. Men den vita hakan har kommit med åldern.