Snart är det jul igen.....

ja, tiden bara rasar iväg. Ett år är ju ingen tid längre.
När jag var barn tyckte jag att det var en hel evighet mellan mina födelsedagar och jag längtade intensivt efter att få bli vuxen. Då fick man göra vad man ville. Alla restriktioner
och förbud för oss barn var många fler än idag i alla fall.

Sen när man väl uppnått vuxen ålder, gick det väldigt fort att få en massa svårigheter och problem som man inte kunnat ana då, när man gick och längtade. Nu är jag helt plötsligt ganska gammal, ja inte GAMMAL riktigt ännu för jag vill fortfarande säga att jag är 60+ det har ju blivit så inne att lägga till ett + till åldern. Men ska jag vara riktigt ärlig är jag kanske 70- eftersom det stora läskiga steget att bli 70 sker nästa år. Jaja vad kan man göra åt det. Hänga med och se glad ut är väl det enda jag kan komma på. För alternativet, att lägga sig ner och dö verkar inte kul. Då är det roligare att nästan dagligen få ha mobilen eller datorn nära så jag får kontakt till och från barn, barnbarn, barnbarnsbarn och min gulliga sonhustru, min bror och hans goa fru, mina goda vänner som är ganska många, och alla mina trevliga grannar som jag möter när jag går ner med en soppåse eller "matar grisen" som vi säger när vi går till kompostmaskinen.

Inte går det nån nöd på mig inte. Och som pensionär har jag ju dessutom sovmorgon varje dag om jag vill det. Eller som i går, upp 7 åt frukost, gick och la mig för att läsa men somnade om efter en sida. Så livet är nog ganska skönt faktiskt.

Och vad har nu dagens foto med allt detta att göra. Jo så här ser det ut nu under höst och vinter på vår terrass. Veden ligger nära till hands att hämta in för att ge den goda värmen i vår kamin. Och förra helgen var vi nere och julpyntade, satte en jättefin gran på frukostverandan. Kommer nog bild på den senare. Nu säger jag hej då för denna gång men hoppas hinna med en hälsning till före jul. Nu ska jag göra lite reklam för min blogg faktiskt.

Idag var det lite snö när jag tog frukostpromenaden. Härligt!!!
mystra

Hemma igen...

och det är ju naturligtvis skönt, men, visst var det härligt att vara i Rom och att på riktigt få se det miljoner andra människor redan har sett, Peterskyrkan och Sixtinska kapellet.

När man står där i kapellet och tittar upp i detta fantastiska tak så fattar man ju inte att man verkligen är där. Det är så oerhört vackra målningar i tredimensionella bilder och med så vackra färger som är många hundra år gamla. Hur kunde de bara måla på det sättet och med såna färger. Vår guide, en mycket duktig svensk guide som heter Solveig, berättade att Michel Angelo var 33 år när han började måla kapellets tak. Efter att först ha sagt nej fler gånger, men man säger inte nej till påvens vilja så började han då vid 33 och slutade fyra år senare vid 37 år. Då var hans kropp skadad för livet genom att ha gått med huvudet lutat bakåt så länge och mycket, att hans ryggmuskler hade blivit för korta och hans magmuskler hade blivit för långa så han hade fått en enorm hängbuk. Resen av livet, och han blev 89 år gammal, fick han leva med denna felställda kropp. Vilken oerhörd plåga det måste ha varit för honom. Dessutom fick han så uselt betalt för detta arbete att han knappt kunde försörja sig. Han skulle bara veta hur mycket pengar de drar in, nu och sedan många hundra år på hans fantastiska verk. Vi hade dessutom förmånen att få se dessa målningar i ganska nytvättat skick. I en del målningar i hörnen hade de sparat lite otvättade fläckar för att visa hur det såg ut före tvätt. Motiven var knappt urskiljbara.

Ja denna resa lever jag länge på och allra roligast var det att ha yngste sonen med att dela allt detta med. Även om hans uppmärksamhet blev mer och mer riktad mot en ung tjej i vårt ressällskap. Något jag har stor förståelse för, för hon är verkligen en jättehärlig tjej.

Jag har inte lagt in mina bilder i datorn ännu så jag får ta en gammal bild här. Men det kommer bilder från Rom sen. Glada hälsningar mystra

Nu har jag resfeber

för i morgon natt åker jag och sonen till Rom med en gruppresa. Det ska bli så spännande att få se alla dessa fina verk på riktigt, som man bara har sett på bild hela sitt liv. Rom är ju en världsstad också när det gäller shopping, så tillräckligt med pengar går väl inte att ha med sig med tanke på det utbud av varor som lär finnas där. Men jag har ju inte tänkt att shoppa loss så mycket. Vi har ju vårt paradis att lägga pengar på. Men om man hittar något fint till torpet så kan jag nog inte stå emot. Kul ska det bli, jag får berätta sen. Så här ser stugan ut inuti. Glada hälsningar mystra

Tre grävardagar framför oss..

och det ska bli roligt att få ordning i den stora rabatten som nu är fem år gammal. Alla växter där har blivit stora nog att dela på så vi kan fylla ut med mer perenner istället för allt ogräs som nu tar plats där. Eftersom jag är reumatiker har jag svårt att gå och rensa i ett kör och det gör ju inte trädgården vackrare. Men nu ska de få sig en match för nu är stordåd på gång. Vi ska ta upp alla plantor utom de buskar som finns där, men de ska klippas ner. Sen gräver vi om lite och lägger svart plast på ytan. Skär hål i plasten där en planta ska sitta och sen när allt är på plats, lägger vi täckbark överst. Det ogräs som då kommer upp är ju självsådda uppifrån och ganska lätta att ta bort eftersom de inte kommer igenom plasten, förhoppningsvis. (hihi fiffigt vá). Har kompisar som prövat detta och de har de vackraste trädgårdar, t o m visningsträdgård som Nancy och Roland Svensson i Ödeshög t ex. De har nog den vackraste trädgården, i mina ögon i alla fall, för de följer naturens egen struktur runt om i trädgården och förbättrar bara de olika platserna och de villkor som finns just där.

Så här ser det ut just nu efter fem år. Vi tar nya bilder på söndag. Till dess önskar jag er alla en trevlig vecka och veckoslut. Hörs igen. (Oskärpan här beror på att jag dragigt ut bilden på bredden)

Mystra

Nu är det höst på riktigt

och jag älskar det. Det blir mörkare för var dag, vilket innebär att man kan promenera i kvällsskymningen och se hur folk tänder upp i sina hem. Man ser vackra fönster och fina lampor över deras köksbord, och ibland kan man också se familjerna runt middagsbordet. Jag menar inte att jag går och spanar in hos folk. Men lite diskret kan man se hur det blir mer och mer familjeliv undan för undan hösten kulminerar. Sen kommer advent och sen julen vilket är årets absoluta högtid för mig. Men prova på att gå ut en kväll när det blåser och viner runt öronen, men klä på dig väl, för då är det en njutning först att gå där ute i blåsten och sen, att komma in i den egna värmen och tända ljus och sätta på kaffe och bara njuta av livet och att man verkligen får vara med om det. Det är hösten för mig. Och alla vackra träd och dess färger.

Nu var det ett tag sen

och mycket har ju hänt sen sist. Bland annat har jag varit på en trädgårdsresa för första gången i mitt liv. Jättekul och lärorikt till tusen.

Vi var hos en man i Östergötland som sålde verkligt fina plantor för ett mycket bra pris 15 kr styck. Vid ingången till hans fina trädgård och plantskola fanns detta lilla uthustag fullt med taklökar och liknande växter.

Det passade mig utmärkt eftersom maken och jag hade planerat att göra hela vår jordkällare till en enda taklöksplantering. Nu har vi fullföljt det projektet och det ser ju lite tunt ut med ca 100 plantor på denna stora yta men de sprider sig ju ganska fort. Vi får kanske fylla på mer nästa år. Men det kommer att bli fint.

Ja, nu är det höst igen och det är så skönt. Inga heta värmeböljor och en hög och klar luft att andas när man kommer ut på morgonen. Mio och jag brukar öppna dörren till stugan och "känna på dagen" som jag säger till honom. Ett ögonblick av dagen vi båda tycker om att göra tillsammans. Sen ger han sig ut på strövtåg medan jag numera oroar mig nästan varje minut han är borta en stund längre en han brukar.

Han är sjutton år och ingen vet hur gammal MIN katt kan bli. Men han kommer nog hem om han känner det minsta trötthet hoppas jag. Det vore inte roligt om han ligger ute nånstans och somnar in för gott.

Men jag har ju faktiskt fått höra vad han själv sagt om den saken. Hur då? Genom Maria förståss. Hon som kan prata med hundar och katter. Nej, jag skämtar inte, och dessutom tror jag nog på att hon kan, för hon har skrivit ner saker Mio och Tjejen (vår andra katt) sa när hon lyssnade på dem.

Och det hon skrev visste ingen mer än vi i familjen om. Och vi känner inte henne sen förut. Ingen information har gått till henne inför det mötet. Men en upplevelse var det. Men Mio har i alla fall sagt att han vill vila i trädgården när den dagen kommer och han har lovat att visa tecken på när han inte vill vara med längre, så han kommer nog att bli jättegammal trots sina onda och krokiga leder.
Spännande att se hur det blir!

Och det här är Tjejen när hon somnat in i mitt knä hos veterinären nov 2007 efter att ha genomgått en stor operation 6 mån före och blivit av med tumörer i sin vänstra juver. Men under de sex månader som gick sen fick hon samma i höger och då tyckte vi det var för tufft för henne. Denna glada lekfulla 14-åriga katt som givit oss så många roliga stunder och mycket kel och gos, fick då somna in och vår sista ögonkontakt sa att det var rätt gjort. Men svårt är det.

Jaa, så här är ju livet. Man går från glädje till sorg även i en blogg. Nu ska jag packa för bilturen till landet och tillbringa helgen i stugan och trädgården. Ha en skön helg alla ni fem som ser min blogg. Jag uppskattar er mycket.

mystra

Nu avslutar jag dagen med en kortis

för nu måste jag göra lite annat än bara roa mig. Jag är verkligen en "datanörd" om man nu kan kalla en gammelmormor, farmor, svärmor, mamma och maka för detta ord som ger associationer till unga män med mycket datatid per dygn. Men i min familj är vi nog alla lite åt det hållet. Det är så roligt med allt vad man kan göra med datorn och med mobiltelefonen, men det återkommer jag till en annan dag. Kram och glada hälsningar och var rädda om er alla där ute mystra

Ja se skogsägare kan då förstöra

för oss sommarstugegäster. Varje år är det nånting runt om stugan som förändras så det blir en märkbar känsla för oss som bara bor där periodvis så att säga. Men vår första sommar för snart tjugo år sedan fick vi faktiskt en riktig äkta bonde och hans hustru till vänner på en av våra skogspromenader. Denne man har varit bonde på bygden i hela sitt liv, och hans far och farfar och farfarsfar oxå, och ännu fler generationer bakåt i hans familjeträd. Det är fascinerande att lyssna till dessa människors kunskaper för oss stockholmare. Även om jag tillbringat alla mina somrar hos morfar på Öland med liten gård, och stor smedja, för han var nämligen bysmed i Stenåsa på södra Öland. Känd vida omkring för sin förmåga att sko ilskna och svårskodda hästar.

Men tillbaka till bonden Karl-Erik och hans hustru Inga, som bjöd oss på middag ibland och på eftermiddagskaffe i lusthuset uppe på kullen. Vid ett sånt tillfälle beklagade vi oss över att all denna skogsavverkning ägde rum ända in på vår husknut. Det gick inte att gå i den skogen mer och inte den på andra sidan och inte den bakom o.s.v.

Han tittade godmodigt på oss med sina snälla bruna ögon och sa lugnt och stilla "att det är just det som kan vara ett problem ibland att stockholmarna tror att skogsägarna har skogen för deras skogspromenader". "men det är ju faktiskt vårt levebröd och vårt ansvar att se till att Sveriges skogar sköts ordentligt och förnyas när så ska ske." Men han höll med om att många avverkare lämnade skogens rester på ett alltför vårdslöst och förfulande sätt. Förklaringen till det är dyra hyrpengar för maskin och förare och att ingen längre går i skogen och städar efter avverkningen. Ingen tar ej heller hem vissa rester till ved vid egna härden eftersom även dagens bönder bor modernt med oljepanna eller eluppvärming.

Ja här kommer en bild från fjolåret när de tog alla höga vackra tallar som gav oss svalka vid värmeböljor. Man ser hur träden faller i bakgrunden, och en bild före och efter hoppas jag få med här. Nu gassar solen fritt på Lillstugans plåttak så våra nattgäster svettas. Men det är ju sommar. och vi har ju dusch och vattenslang. Kram till er alla som orkar läsa. mystra

Inte vilken byväg som helst...

för det här är faktiskt den gamla Riksettan från Stockholm till Örebro, via Julita och Läppe, bitvis längs Hjälmarens stränder. Det är alltså historisk mark som så många andra platser i vårt avlånga land. Här har Gustav Vasa, och hans efterkommande kungar farit förbi på Erikgata, och här har Fjärdingsman troligtvis lett sina smått kriminella sockenbor till och från arrestlokalen i Österåker, Sörmland. Gummor och gubbar har gått och åkt hästskjuts förbi till och från torghandel och kalas och kyrkbesök. Hela denna byggd är klassad som kulturhistorisk för det finns byar här som inte har blivit skiftade när lag och regering så påbjöd på 1800-talet. Det är en mycket vacker väg med små byar med olika mellanrum. Det enda som återkommer regelbundet är milstenarna som tyvärr är i dåligt skick nu efter ca 200 år ståendes på sina platser vid vägkanten. Här sitter vår gentlemannakisse Mio nu 17 år gammal.

Hans favoritsyssla är att följa med på promenad trots att han oxå haltar och har ledbesvär så vill han ändå gå med. Ibland sitter han på vägkanten vid stugan och tittar längtansfullt uppåt vägen men han går inte ensam som tur är. Vi tror att han är medveten om sin tilltagande dövhet för han hör inte bilarna förrän på nära håll numera. De är klokare än vi förstår.

Det var länge sen

jag var inne här nu. Det gör ju inte att kunskaper fylls på precis, när man gör långa uppehåll. Men vi har ingen möjlighet att koppla upp oss på internet när vi är på landet. Vi har i år försökt med mobil uppkoppling, men blir utkastade alltför ofta för att det ska vara värt 249 kronor i månaden, året runt när vi inte bor där. Därför blir det långa uppehåll. Jag ska försöka kompensera det nu.

Men jag har använt min kamera flitigare än vanligt i år så en del av resultatet får ni snart se.

Den 4 juni fick jag min efterlängtade knäoperation så nu är det protes på vänster höft och i höger knä. Är alldeles på riktigt "Halta Lotta" nu för efter operationen är jag 3cm lägre på vänster sida. Jättejobbigt att gå och vagga som en anka. Ryggont till max, kan man säga. Och alla sjukgymnaster har oxå haft semester så jag får ta tag i det problemet nu när alla är tillbaka igen.

Vår trädgård har ju p g a min låga rörlighet i sommar nästan lägat för fäfot. Nej det är inte sant för maken har jobbat hårt mellan sina renoveringsobjekt på vår Bastubod. Det kommer att bli fint där sen. Berättar mer sen. Hoppas bara att inte alla har tröttnat på att titta in här när jag vilat så länge. Men ni är varmt välkomna tillbaka

Ljus & hopp

Å denna härliga förhoppningsfulla vårtid då man känner hur livet liksom börjar på nytt igen. Man får faktiskt nya krafter nånstans ifrån, utan att förstå hur det går till.

OCH alla trädgårdsidéer som bara ploppar upp i hjärnan bara för att solen lyser. Visst är det skönt. Men för en reumatiker är det oxå en viss oro för hur många goda idéer man tvingas avstå ifrån, bara för att kroppen inte vill det mitt huvud vill.

Jaja, men en del ska i alla fall bli gjort. Maken har börjar med att klä av vår fina gamla jordkällare 20 års kvickrot i torkat skick och slitit hårt nu i två helger. Hans ben är fulla med bett av nyvaknade jordloppor som han förmodligen väckte upp en månad för tidigt.

Nu ska vi planera för hur mycket taklök och mossflox vi behöver köpa in för att få en ganska snabb tät tillväxt av dessa ädla växter istället för det gamla ogräset. Tyvärr har jag ingen bild på hur det har sett ut, så det får bli en ny bild när vi har detta projekt klart om några veckor.

Tills dess önskar jag alla en trevlig helg och sola försiktigt för det kommer en lång skön solig sommar efter våren så ni hinner bli gyllenbruna.

Kramar och glada hälsningar

Mystra

senare samma dag

jaha, nu har jag suttit här i flera timmar och tränat och hittat en massa saker. bl a kommentarer från min egen dotter och från Lotta som var min första kontakt i bloggvärlden, och Bea m.fl. Jätteroligt, men usch vad dåligt samvete jag får när jag missade att ta med Lotta i ett av mina tidigare inlägg. Men du är såååå varmt välkommen att se hur det här äventyret kommer att gå med blogging för mig. Det är en stor dag idag när jag tränar på detta. Jag vill ju så gärna bli så där duktiga som alla ni andra. Jag tycker oxå om att fotografera och har gjort det i hela mitt liv faktiskt. Och som varande pensionär så blir det ju en ganska lång tid. Som så många andra har jag ju lagt in mina digitala bilder på datorn, men det är ju ett begränsat antal av min totala produktion. Men jag bifogar väl en bild till idag. Vad sägs om en vacker höstdag på Stockholms ström från båt.

Hej igen alla glada trädgårdsvänner

och naturligtvis alla ni andra som råkar hitta in till min blogg. Jag blir så glad varje gång. Men jag tycks ha problem med detta med blogging. Jag glömmer bort att jag är "bloggare" nu. Så pass att jag idag blev påmind om det när jag letade efter Lottas blogg och där fanns en liten länk till min egen. Gulle dig Lotta, jag har ju haft svårt att hitta tillbaka till dig oxå. Men nu ska jag försöka att göra det till en god vana att gå in åtminstone en gång i veckan. På min bild högst upp så är det en massa höga tallat som numera är nedtagna så det är alldeles tomt där, med mycket ljus in till vår terrass på baksidan som följd.

Idag är det en solig och fin dag men lite blåsigt, så jag är inne och "gubben" ute. Vår tomt är 3000 kvm stor och det är inte så stort egentligen. Men om man som jag är reumatiker numera och har svårt med både händer och ben och rygg, så är inte trädgårdsarbete det lättaste precis. Det hjälper inte heller hur mycket vilja som finns, och idéer i massor. Det är ju lättare att sitta inne och planera, och roligare oxå. Jag har tur som har en snäll man som gör det mesta numera.

Idag skriver jag på min gamla bärbara dator som är både gammal och troligtvis lite trött. För rätt som det är så far kursern iväg upp i texten och fortsätter att skriva där istället. Jag har aldrig förstått varför den gör så, men brukar skylla på att jag skriver för fort så den inte hinner med. Och när jag jobbade hade vi en skrift som gick runt på kontoret som sa att datorn var av maskulint kön, så det kanske är därför. Skämt åsido, det är faktiskt ganska irriterande. Nu slutar jag för stunden, men återkommer snart. Vill Läsa mer på Lottas blogg nu. Kram och glada hälsningar till mina nya kompisar därute.

Yvonne/mystra

Glömde ju berätta

att jag var in till daggdroppen och smoezz och hälsade på. Jag är så tacksam för att det finns någon som hälsar på hos mig. Men jag har ju inte lärt mig det här riktigt ännu, så jag får väl ha lite tålamod. Ni två är i alla fall hjärtligt välkomna och efterlängtade. Kram på er båda två.

Den påstådda våren...

lyser med sin frånvaro i mina trakter. Men nu åker jag ner till stugan ikväll så får vi se om det är någon vår i "paradiset". Förmodligen har vi fortfarande mycket snö kvar. Kanske räcker till en snölykta i kvällsmörkret, när vi kommer ner. Tar lite bilder i helgen om nåt vackert dyker upp.

Får jag presentera vår härliga vackra "Tjejen" som vi hade glädjen att få ha hos oss i 14 år. Tyvärr drabbades hon av cancer i juvern så trots en tor operation där allt togs bort blev hon inom ett halvår sjuk igen och då var det för mycket för att rädda henne så vi avliva henne. Det är stor sorg att mista en familjemedlem som levt med en så länge, men det är ju en del av livet.

Hon var en suverän musjägare men rörde aldrig våra småfåglar som häckar hos oss varje år i våra holkar. Det här är den sista bilden vi tog på henne (nov.-07) men då visste vi inte att hon en timma senare skulle bli akut sjuk och vi fick åka in med henne samma kväll. Det blev tomt i min säng på kvällarna därefter, men när det gått en vecka så började "Mio" komma till mig istället. Han som aldrig hade sovit i någons säng tidigare utan alltid valde egna sovplatser lite varstans, blev sen dess min sängkompis. Numera sitter han i sängen och ropar på mig när klockan har blivit 22 ca, då tycker han att jag ska gå och lägga mig för då vill han sova. Det är en fantastisk förmån att få ha hand om egna djur för de blir så tillgivna och goa. De visar oss så mycket kärlek och respekt på sitt vis. Med kroppsspråk och jamande säger han vad han vill, och vi vill inte alltid samma sak. Men oftast får han som han vill. Han blev ju 17 år den 21 februari så det är inte svårt att ge efter för en så gammal gentleman. Översatt enligt min kattbok är han nu 84 år. Mio har det typiska M:et i pannan. Han är blandras av abbesinier, norsk skogkatt och svensk bondkatt och han har en underbar beige färg. Men den vita hakan har kommit med åldern.

Tisdag, vacker men slaskig

Det har varit vackert väder idag och man anar återigen vår i luften. Och snart snart så är det dax. Men vi vet ju alla att det kan vara lurigt hela april också så jag tar inte ut någon vårglädje i förskott. Förra helgen hade vi 25 cm djupt med snö vid stugan, nu håller det mesta på att sakta töa bort. Men inga krokusar ännu vi husväggen. Men vägen in till vår lilla by med 5 små torp är fortfarande snöig som när denna bilden togs.

Jag tänkte berätta lite om vår stuga. Den byggdes år 1840 och är inuti på ca 30 kvm om man räknar med den numera inredda kallvinden. Det finns en liten farstu utanför den gamla entrédörren som är vår hall och skrivhörna, med bokhyllor bredvid ena fönstret för alla mina trädgårdsböcker, fröer och annat som hör huset och trädgården till. Fågelböcker har vi också för vi har mycket småfåglar som äter hos oss, och det är väldigt roligt att titta på dessa små varelser. Det är svårt att förstå att de inte förfryser sina små tunna ben när vi har ner mot -20 grader kallt ibland. Men det går åt massor med fågelfröer och bollar och jordnötspåsar åt dem. Men det är det värt. Visst är den söt när den är så här uppburrad i sin fjäderskrud. Glada hälsningar från mystras paradis.

idag har jag hittat...

en blogg nånstans i England tror jag? Har inte kollat ordentligt var hon finns, men hon har en av mina absoluta förebilder med bild på sin blogg DOVEGREY och jag fann henne på Agnes shabby chic som är en annan av mina favoriter. Nu lärde jag mig också hur man lämnar FOLLOW others oxå. Det gamla ordspråket "man blir aldrig för gammal för att lära sig nåt nytt" funkar ju faktiskt. kram mystra

Härliga vintertid

När vi var på landet i helgen snöade det nästan hela tiden. När vi kom ner i lördags vid 12-tiden var det ca 20 cm med snö, och när vi åkte hem idag kl 15 så var det betydligt mer. Det är alldeles vitt överallt och skogen är helt snötäckt. Det är så vackert och det blir alldeles tyst och dämpat. Nu passar ju inte min vackra sommarbild av stugan så här bjuder jag på en vinterbild från 2003. Vi har byggt om lite sen dess, men annars är det samma stuga. Vi hade mer snö idag än på bilden. Och i morse var det -4 grader, men när vi åkte hem var det bara -1 så alltihop är väl borta när vi kommer ner nästa gång.

Jag tycker faktiskt bäst om vintern av alla årstider.

Kram mystra

Idag skiner solen....

och det är ju alltid skönt. När den håller en temperatur under 20 grader vill säga. Jag tycker inte om värme, så de närmaste fyra månaderna är det lagom temperatur för min del. Visst kan det bli värmebölja tidigare, men för det mesta börjar hettan i juli som jag minns det.

Men de flesta vill ju ha varmt, varmt, varmt.



Nu i helgen ska jag i alla fall åka ner till mitt paradis och bjuda lite kompisar på en härlig (förhoppningsvis) köttgryta. Och kanske spela lite kort framåt kvällen. Har vi tur så skiner solen hela helgen och då går älskilingskatten MIO ut trots att det är snö vid stugan för det mesta. Jag bäddar och fixar för honom på bord och stolar i solen så han kan välja själv var han vill ligga. HAN FYLLER FAKTISKT 17 ÅR IDAG. Han ska få färska räkor och skinka i morgon. Det är det bästa han vet. Jag önskar er alla en riktigt skön helg och hoppas att ni följer mig i detta blogg-äventyr.

Visst är det väl vintern fortfarande...

och jag gillar ju vintern, men

det är jobbigt när den inte kan bestämma sig för att stanna. det blir jobbigt för min trädgård också. Krokusar och tulpaner börjar sin resa uppåt flera gånger under en vår numera. Inte undra på att det blir en konstig tulpan som till slut står där och lockar på rådjuren. För dom bryr sig ju inte om hur den ser ut, utan bara hur den smakar. Min katt däremot äter bara möss i trädgården.

När vi för nästan 20 år sedan köpte detta underbara lilla torp (alltså stugan, tomten är tyvärr 3000 kvm) och satte ner de första tulpanlökarna och längtade till nästa vår, hade jag ingen aning om att både jag och rådjuren tyckte om rosa tulpaner. Men det gjorde vi. Likaså när jag satte lila eller vita tulpaner, och även annat smått och gott för min egen vårglädjes skull, så var mina kära vilda vänner där och smakade. Oftast föll de så bra i smaken så de åt upp allihop. Men ibland fick jag några få kvar. Kul att få se färgerna åtminstone.

Men då bestämde jag mig för att inte gå i krig med dessa mina vilda vänner. För jag vill nog gärna ha dem kvar i omgivningen och kunna se hur de går över tomtens nedersta del tidigt på mornarna eller på kvällen när vi sitter i solnedgången och bara njuter.

Och vintertid har vi ju spår efter alla möjliga arter, men det får jag berätta om senare.

Just idag har jag tittat i min trädgårdstidning vad jag vill göra i år. Och varje år är det nya projekt på gång, men till hösten upptäcker jag att det mesta av mina anteckningar aldrig blev utförda. Men i år så.....

Aning vår i luften trots kylan

och det är härligt att höra Koltrasten sjunga lite försiktigt. Nu börjar jag längta till torpet. Att få börja planera hela den där långa listan av trädgårdsförbättringar som jag alltid gör på vintern. Men när hösten sen kommer är inte hälften gjort. Men det är ändå en tjusning i att hoppas få det gjort. Har utlyst en solrostävling bland släkt och vänner till sommaren. Får väl se om någon nappar på det.

Jaha, nu har jag väl kommit igång. Men det känns jätteläskigt att ligga ute "på nätet" till allmänt beskådande. Men det är ju så mycket man vill dela med sig av. Till exempel mitt lilla torp från 1840 som verkligen är en själens boning. Det finns så mycket att göra där att ibland känns det som om tiden inte räcker till. För att inte tala om nya idéer man ständigt får att förändra och förbättra.

Jag kommer så småningom att berätta lite om torpets historia och även om dess tidigare innevånare. Jag har forskat på ägarlängden och människorna som bott i huset och följt deras livsöden under deras år i stugan. Så om jag hittar tillbaka till denna nygjorda blogg får ni snart höra och se mer av mitt paradis.
Glada hälsningar Mystra