måndag 9 november 2009

Hemma igen...


och det är ju naturligtvis skönt, men, visst var det härligt att vara i Rom och att på riktigt få se det miljoner andra människor redan har sett, Peterskyrkan och Sixtinska kapellet.

När man står där i kapellet och tittar upp i detta fantastiska tak så fattar man ju inte att man verkligen är där. Det är så oerhört vackra målningar i tredimensionella bilder och med så vackra färger som är många hundra år gamla. Hur kunde de bara måla på det sättet och med såna färger. Vår guide, en mycket duktig svensk guide som heter Solveig, berättade att Michel Angelo var 33 år när han började måla kapellets tak. Efter att först ha sagt nej fler gånger, men man säger inte nej till påvens vilja så började han då vid 33 och slutade fyra år senare vid 37 år. Då var hans kropp skadad för livet genom att ha gått med huvudet lutat bakåt så länge och mycket, att hans ryggmuskler hade blivit för korta och hans magmuskler hade blivit för långa så han hade fått en enorm hängbuk. Resen av livet, och han blev 89 år gammal, fick han leva med denna felställda kropp. Vilken oerhörd plåga det måste ha varit för honom. Dessutom fick han så uselt betalt för detta arbete att han knappt kunde försörja sig. Han skulle bara veta hur mycket pengar de drar in, nu och sedan många hundra år på hans fantastiska verk. Vi hade dessutom förmånen att få se dessa målningar i ganska nytvättat skick. I en del målningar i hörnen hade de sparat lite otvättade fläckar för att visa hur det såg ut före tvätt. Motiven var knappt urskiljbara.

Ja denna resa lever jag länge på och allra roligast var det att ha yngste sonen med att dela allt detta med. Även om hans uppmärksamhet blev mer och mer riktad mot en ung tjej i vårt ressällskap. Något jag har stor förståelse för, för hon är verkligen en jättehärlig tjej.

Jag har inte lagt in mina bilder i datorn ännu så jag får ta en gammal bild här. Men det kommer bilder från Rom sen. Glada hälsningar mystra