Förkylt, så in i norden

Tack Synnöve och Annapanna för era kommentarer. Jag blir så himla glad att någon läser min blogg.
Det är faktiskt jätteroligt med bloggvärlden, men det tar tid. Och jag har inte orkat nu när jag varit sjuk. Förr var väl inte en förkylning hela världen, man gick ibland till jobbet och delade med sig av de baciller man hade utan att ta något extra för det. Men det var som om man blev immun mot sina arbetskamrater för jag blev sällan sjuk.


Min svärdotter har läst och kommenterat min blogg och det är jättekul att kunna ha kontakt så här i teknikens underbara värld. Jag har också kontakt med min dotterdotter via Facebook och med sms och mms på mobilen. Hon bor så långt ifrån så vi kan inte ses så ofta men jag fick träffa henne i Sthlm nu i början på mars när hon var här och hälsade på ett par dagar. Det var underbart att få krama om henne efter drygt ett år sen vi sågs sist. Och min dotter som bor här i stan är faktiskt expert på sms för hon har snart slutat att prata med oss alla för hon har gratis sms i sin mobil. Av alla dessa får jag svar och/eller bilder på barnbarnen.

Då är det mer envägskommunikation med yngste sonen som sällan svarar när jag skriver/ringer till honom. Tror det beror på att det mesta jag har att säga honom känns viktigt för mig men helt oviktigt för honom. Ja, ja, när jag väl får svar så blir jag så himla glad. Han kanske vet det??? Jag säger puss och kram på er alla mina kära.

Tänk om inte jag hade träffat min första kille, blivande 1a make i april 1955 så hade jag inte haft dessa mina 10 efterkommande barn, barnbarn, barnbarnsbarn att glädjas åt idag. Och inte heller de ingifta nytillkomna till familjen. Visst är det märkligt hur livet blev i just mitt fall, om inte min kompis kommit hem till mig den måndagskvällen och dragit mig med på den där första träffen. Tack Irene.