snart Valborg

och det betydde för många år sedan en ny kappa, nya skor och gärna en ny handväska och handskar också. Jisses, det känns som om det vore hundra år sedan. Men man skulle absolut byta till sommarkappa den dagen och de allra flesta gångerna stod man vid elden och frös. Man ägde då en egenskap som kallas "fåfänga" och den har vuxit bort, bleknat, ersatts med sunt förnuft förmodar jag. För inte går jag ut i en tunn sommarkappa nu när jag har en go och mysig dunjacka, härliga yllevantar från Gudrun Sjödéns, och en helt underbar lila stor, mjuk yllehalsduk som jag köpte i Rom i oktober, och faktiskt riktigt sköna och snygga skor med låg klack. Ja, ja, jag förstår, tantvarning eller..... So what, vid min ålder har man rätt att göra som man vill, se ut som man vill, och dessutom trivas med det. Det är förunderligt att man slutar jaga eller jagas av det andra könet i och med 60+, för där gick min gräns. Visst var det roligt ibland, men inte alltid. Men uppskattning behöver man livet ut. Men nu blir jag gladare för en komplimang om intelligensen än kläderna. Men det är klart, jag följer inte modet längre som förr, men är väl fortfarande intresserad av att se skaplig ut i alla fall.

Nu byter jag färg till hjärtats röda av en speciell anledning. Min make har hamnat på sjukhus sedan i torsdags för hjärtinfarkt. Det har gått bra och han kanske får komma hem i morgon. Men det blir ändå en liten chock att det så plötsligt som från en minut till en annan kan bli en livsfarlig situation. Alltså gränsen mellan liv och inte liv är bara nån minut om man inte lyssnar på sin kropps varningssignaler. Så nu ska vi gå igenom försäkringar och liknande för att veta och notera för familjen hur det ser ut om vi faller ifrån plötsligt. Varför måste nåt hända innan man förstår det. Men jag hoppas att han får komma hem i morgon för nu har jag fått bestämma i fyra dagar över fjärrkontrollen till TVn och det räcker. Det finns ändå ingenting att titta på.

Här sitter vi på Vinöns värdshus varje midsommar med goda vänner

Nu önskar jag alla en fin vecka och slit lagom och tänk på hälsan. Man har bara ett enda liv.Tusen kramar till er alla

Nu är våren kommen, nu är våren här....

Sjöng vi i en visa i skolan för mycket, mycket länge sen. Numera sjunger väl inte barn i skolan vårvisor. Det är väl rock och pop för hela slanten gissar jag. Jag har kommit i en sån lust att städa mina skåp, och tänk vad man kan hitta där som man inte hade en aning om att man ägde. Det är mycket som blivit bortglömt bakom stängda skåpdörrar kan jag ju säga. Åtminstone i mitt hem.
Jag fann t ex en "hemlig skokartong". Ja den var hemlig då 1955 när jag träffade min första kille och hade lite hemligheter som inte mamma och lillebror fick titta på. Då gömde jag dessa saker i en skokartong som jag skrev på locket, Tillträde förbjudet för obehöriga, och mitt namn och killens namn i många variationer. Nu efteråt kan jag ju undra hur mycket dom tittade i den utan min vetskap. Nåt år senare avslöjade mamma att hon hade läst i min dagbok så jag undrar jag...
I den här kartongen fanns nu inga tonårshemligheter. Det fanns ett stort antal visböcker från 30-40-50-60-tal som min pappa hade köpt förr i världen när vi bodde på söder i Sthlm och vi sjöng och spelade mycket hemma. Vilken skatt. Funderade på vad jag skulle göra med detta, för jag skulle ju städa bort ur skåpen, så jag ringde upp en god vän som är jättebra på att sjunga och spela och roa människor i stora skaror genom en revy som heter "Piper och sprätter" i Tumba. Han vill gärna ha alltihop, så, så får det bli.

Dagens textfärg har jag valt utifrån mina vackra "Rosa Ljung"-prylar som jag har tretton av på landet. Även där behöver rensas så jag meddelar härmed att de är till salu för den som är intresserad. Min mailadress är yvonne@mystra.se, om ni vill ta kontakt. Man kan ta betalt för varje del med ett pris och då får den som kommer först göra bästa fynden, t ex 100.- för varje del, men två små ljusstakar går för ett pris. Eller kanske ett gruppris för allihop.
De är helt felfria och det är originalfärgen vad jag vet.
Nu slutar jag för min katt Mio fick upp lunchen så jag får väl ta hand om honom.
Kram till er alla
mystra

Återigen vill jag påstå

att tiden går så rasande fort. Det är ju otroligt att vi redan är inne i april månad. Men det är bara att hänga med så gott det går. Jag är pensionär och borde ha hur mycket tid som helst. Men det har jag inte. Jag vaknar på morgonen vid 7- halv 8 ca och tar en dusch och sätter mig vid köksbordet för att äta frukost. Obligatoriskt på mitt frukostbord är alltid DN, Yogurt, en smörgås med ost ibland nåt annat pålägg och ibland även lite grönt på, 1 glas vatten värktabletten, någon frukt efter. Ibland byter jag ut yogurt mot gröt eller fil med flingor. Ibland äggfrukost. Det viktigaste är DN och korsordet i den eller annat korsord om DNs är för svårt. Jaa, sen sitter jag där till 10, halv elva och ibland faktiskt längre. Det beror på hur svåra korsord jag tagit till mig. Men jag har svårt att sluta förrän jag har klarat av dem. När jag nu skriver det här så ser jag att halva dagen går ju åt till frukost. Men mysigt är det efter ett långt arbetsliv med tidiga mornar för barn och arbete och restider in till Stockholm där jag alltid har arbetat. Men för barnens fritids skull så flyttade jag ur stan i slutet på 60-talet. Vi är fortfarande kvar utanför allihop. Ingen vill flytta in till röran och avgaserna igen. På den tiden kunde ju barn vara utomhus på sin lediga tid, och de gick till och från skolan och sina aktiviteter. Så är det ju inte längre. Ledsamt för barnen får så lite träning i all social samvaro med både andra barn och vuxna. Det är väldigt viktigt de får träna sin förmåga att prata med och förstå andra människor, och utifrån dessa kontakter skapa sig ett socialt eget beteende.

Jaja, tillbaka till min vardag. Jag älskar min dator och min mobiltelefon. Utan dessa blir det en ganska tråkig vardag för en pensionär som inte har arbetskamrater kvar att umgås med. Och de flesta i min familj och vänkrets arbetar. Men med mobilen kan man få bilder på barnbarnen och allt möjligt annat kul man ser och vill skicka vidare.
Går på kurser, målar akvarell, skriver, trädgårdsträffar, fotograferar, släktforskar. Jag försöker också att få träffa mina små barnbarn åtminstone ett par gånger i månaden, men det är sällan jag hinner med det. Som reumatiker och pensionär är det också en hel del läkarbesök att passa. Nu förstår jag vart tiden tar vägen. Tänk att man ska behöva skriva ner det så här för att få överblick över sin vardag. Säger som mormor sa förr "ja, jag säger då det". Nu är man där själv. Tänk vad tiden går......
Fixade de flesta av mina pelargoner i helgen