snart är ännu ett år förbi...

och jag önskar er alla

ETT RIKTIGT GOTT OCH BRA NYTT ÅR

med en lagom lång vinter

och sen en lång vacker vår

med en påföljande sommar som passar oss alla.

Även mig som är nöjd med 20 plusgrader.

När det sen är dags för hösten så bör den vara lika lång som våren

och gärna runt 10 plusgrader om det går.

Jaa, sen är vi nästan framme vid nästa jul igen och då önskar jag mig....

Ja, ja, det tar vi lite längre fram.

Jag har nu fullt sjå att lära mig årets julklapp, den digitala fotoramen

som är väldigt rolig och användbar.

Kan inte tänka mig bättre sätt att förklara vem som är vem i släkten

när bilderna kommer att rulla förbi.

För att inte tala om deras föräldrars barndom i bilder

som ska bli roliga att visa med eller utan deras samtycke.

Som farmor/mormor har man fritt val i det mesta.

Det är härligt att inneha den graden i livet.

Som sagt

GOTT NYTT ÅR

önskar mystra

(PS! Det har inte fungerat att lägga in bilder idag tyvärr! DS!)

GOD JUL

vill jag önska er alla och vi har en vit jul i år också. Det är så vackert. Vem trodde att det skulle bli så två år i rad. Men det här är nog den konstigaste julafton jag har varit med om nånsin. För en timme sedan klädde jag granen som numera står på balkongen eftersom vi bor i en liten tvårummare. Maken och jag har inte gjort några ansträngningar alls att få det som det var förr. Ja, jag menar, klä granen kvällen före julafton, koka skinka, griljera den, ta en första skinkmacka, slå in de sista julklapparna, kanske baka lite fler pepparkakor om de till Lucia tagit slut. Ja, jag tror ni vet vad jag menar. Ingenting av allt det gamla vanliga har förekommit i huset denna jul. Men det konstiga är att det har fungerat ändå. Och att jag trivs i alla fall.

Åt Julaftonsfrukost i morgonrocken, har väl aldrig hänt förut. Jag har lagt på lite juldukar, de viktigaste, och på sin vanliga plats, oc snart är det Kalle Anka och inga små barnbarn omkring mig. Men min dotter och mitt ena vuxna barnbarn är här hos oss denna julafton. Så vi får nog julmysigt ändå trots allt "traditionstapp". Och i morgon blir det fullt hus med alla tre vuxna barnen med repektive, barnbarn, hund och katt. Då blir det julklappsöppning och hälsningar från tomten. Visst är det roligt med julen ändå, men allra gladast är jag för att den är vit, med massor av snö.

Visst är det fina bilder?

Det här är en bild från flygplanet på väg hem från Rom förra hösten. Det var så vackert väder där ovan molnen men under var det regn och rusk. Stundtals kunde man se jorden under oss. Spännande och alltid lite otäckt att flyga.
Nästa bild är tagen från bilen på väg till landet utanför Katrineholm. På motorvägen i 110 km och bilderna blir jättefina. Man ser löven på träden och husens konturer långt där borta.

Och dessa två bilder är från Hjälmarssund också tagna i farten med en VW Touran över broarna där. Det är så vackert att man vill börja måla dem. Dessa använder jag som skrivbordsbild på datorn.
Det är is över hela Hjälmaren vintern 2009.
Och den sista bilden av mitt vintercollage är en stor vacker gran från Botkyrka med rimfrost i vartenda barr. Den var så pampig att se mot en alldeles blekblå himmel en vinterdag 2009.Av detta kan ni kanske förstå att jag älskar vintern och inte minst att fotografera fina naturbilder att njuta av. Tids nog blir det slask och blask och barmark och sen vår vilket inte är så dumt ändå.

Fint va´

Mystra önskar er en trevlig helg.

Snart är det jul igen.....

och visst är det härligt med julen. Jag kan längta redan i oktober efter allt fint som syns på stan och i tidningarna. Särskilt i inredningstidningarna och bloggarna. Men jag kan inte tillräckligt om bloggsystemet så jag kan bara göra begränsade inlägg på mina egna och det blir lite trist då att sätta igång.

Men nu har jag alldeles nyss satt min bloggsida som första sida när jag öppnar upp internet och då ska jag väl komma igång mer regelbundet att skriva. Jag hittade en ny funktion idag där jag kan gå in och se de kommentarer jag fått tidigare. Det var kul och varmt innerligt tack till särskilt två av er som skrivit, Synnöve och Kaffe. Det är så roligt att ni är med mig fortfarande fast jag sköter det här dåligt. Men hav tålamod, ska försöka lära mig mer om detta nu.

Ni är två proffs som jag älskar att följa. Och Kaffe står mig ju nära i familjen så det är roligt att på detta sätt få följa er vardag. Tänk vad tekniken är rolig och bra ändå.

Och Synnöve, innerligt tack för ditt tålamod med häst och katt från mig. De kommer snart jag måste bara hitta en bra liten nätt kartong att sända dem i. Om jag lägger i lite kattmat, tror du hästen äter det då, eller måste jag lägga i hö också??? Skämt åsido jag vill att de är hela när de kommer till sitt nya hem.

Idag ska jag gå på en författarkväll på Norstedts förlag inne i stan så jag måste fixa lite lunch innan. Men nu återkommer jag ganska snart faktiskt. Kram på er alla och snön yr som bara den här....

mystra

HÖST ! ! !

Med allt vad det innebär av höstrusk och lövfällning och en underbar luft att andas. I oktober börjar min favoritårstid, när man inte behöver svettas som en gris och jag kan använda alla mina sköna gosiga ylletröjor och tjocka varma vinterjackor och rejäla, härliga skor. Man kan inte klä av sig i offentligheten så man slutar svettas men man kan klä på sig så man inte fryser. Det är vitsen med vinterhalvåret. Och när de sen kommer lite snö så det blir ljusare kan det inte bli bättre.

På tomten har vi tre stycken jättestora körsbärsträd som väl är ca 40 år gamla. De börjar nu bli svårt spruckna på stammarna men ger oss enormt mycket bär varje år. Stora härliga mörka körsbär när de är som bäst. Men ett av träden hade lite tunna bär i år med stor kärna, lite kött och ett skal som var svårtuggat. Undrar nu hur jag ska ta hand om dessa till nästa år för att de ska må bättre. Men visst en stammarna spännande att se på.

Nu ska jag leta upp en fin kartong och skicka en söt häst och en gullig katt till min bloggvän i Norge, för hon har väntat länge på dem. Men de ville inte åka från landet mitt i sommaren, men nu gick det bra.

Ser du detta nu så vet du att de är på väg till dig, min vän.

Kramar och glada hälsningar

mystra :-)

Oj vad tiden går...

och ändå har jag haft en ganska tråkig sommar med 80% stillasittande på grund av höftledsoperation av svårare art. Jag fick inte stödja på den sidan på 11 veckor, och det innebar att sitta igenom hela sommaren. Jag har tur som har en go make som hjälpt mig och när han åkte hem och jobbade så kom mitt barnbarn och hjälpte mig. Så jag ska inte klaga faktiskt, men jag längtar ju bara efter en enda sak och det är att få gå på en härlig svamppromenad. Men kanske till nästa höst då.

Jag skriver inte så mycket idag för jag vet inte vad jag ska skriva om. Har nog legat av mig sen sist i juni. glada hälsningr till er som tittar in.
mystra

Saltsjöbadens sjukhus...

finns i en underbar miljö. Och nedanför vår fina terrass här på tredje våningen har vi syrenbuskage i just den här färgen. Med härliga dofter hitupp och till mitt rum lite längre bort. Jag har fått veta att jag får stanna till tisdag i alla fall så då kanske jag hinner känna mig lite mer "rehabad" innan jag åker hem. Min make är ju borta hela dagarna så det är skönt att kunna få lite sällskap om man vill det, för man tänker gärna på sin situation om man är ensam för mycket.
Idag fick vi den obligatoriska söndagssteken till lunch och det var väldigt gott. Men desserten var en brylepudding av vanilj, väldigt söt även för mig. Dagen började med åskgrå himmel men nu har växlande molnighet och sol. Har just fått eftermiddagskaffe och kl 17 är det middag. sen blir det kvällsmacka vid 19.30. Trivsamt och lugnt och vacker miljö.
glada hälsningar
mystra

rehab rehab rehab.....

är det som gäller för mig nu under hela sommaren. Den röda färgen valde jag för den är en varningsfärg. Det känns som om hela min livssituation är en enda varning just nu. Blev igår utskriven från Huddinge sjukhus efter en re-operation av en höftled som byttes 1997 och nu hade blivit totalt söndertrasad. Så nu har en riktig "hantverkare" Sveriges skickligaste höftledsortoped har personalen berättat, modellerat om min vänsterhöft på ett högteknologiskt sätt. Jag har inte kunnat gå riktigt på egna ben sedan 1994 utan stöd av rullator eller kryckor. Men nu ska det finnas hopp om att jag till hösten kan gå utan stöd. Kanske med gåstavar, vilket jag mer än väl accepterar, bara jag får sträcka på ryggen igen. Men vad jag inte visste före operationen var att jag inte skulle få stödja på den vänstra höften/benet på hela tio veckor. Det låter som en hel evighet in i framtiden för mig just nu. Jag ska under denna sommar enda fram till den 10 augusti hänga på två kryckor och bara belasta den vänstra foten med max tio kilo. Det är en tuff belastning på en reumatikerkropp, men det måste ju gå. Så nu börjar jag att se framåt och framför allt längtar jag till mitt paradis.
Igår fick jag transport hit till Saltsjöbadens sjukhus för rehab-hjälp och det är en fantastisk plats. Jag hade tur att få både eget rum och sjöutsikt, så jag kommer nog att hämta mig bra här. När jag kommer hem i nästa vecka är det bara en vecka kvar till makens semester och då åker vi till stugan. Så det går väl ingen nöd på mig egentligen. Här ville jag lägga till en bild på Saltsjöbaden från nätet men det gick inte. Nu längtar jag efter att få vara med familjen och hoppas på en fin sommar på terrassen på baksidan eller den fina frukostverandan som ni kan se på bilden av mitt paradis. Ha det skönt alla goa medmänniskor därute i etern. mystra

Usch nu är jag nervös...

för i morgon ska jag in för operation av min vä höftled. Gjorde det 1997 men nu har den lossnat så det blir akut att få det åtgärdat nu. Visst, det gör ont när den halkar ur när jag försöker gå, men det är ju inget jag dör av. Och jag har en kompis som är jättebra på healing och TFT-Tanke-fält-Terapi. så jag "knackar" en gång i timmen nu för vara mindre nervös. Det hjälper, jag lovar.
Annars är det bara bra, och vi var i paradiset i helgen där det är så fint just nu. Det är en otrolig grönska när den är så här ny. Bofinken han sjunger och sjunger hela dagarna , så jag undrar om inte han heller har hittat nån maka. Vi har i alla år haft många blåmesar, talgoxar, svalor som bott hos oss och vi har haft nöjet och glädjen av att se många små fågelungar på sin första tur ut ur boet till friheten. Men i år är det inte som vanligt. Svalorna var mer än en vecka försenade om jag få tycka det. Dom brukar komma till dotterns födelsedag 21 maj, men det var nog för kallt i år. Men nu är dom här i alla fall.
I tre dagar höll en blåmes på att städa ur en holk och sen satt han varje eftermiddag och sjöng och ropade på en hona att dela sitt bo med. Men det kom ingen så den holken är tom nu, och just han tycks ha flyttat till skogs. Men vi saknar många av våra småfåglar som inte har intagit sina vanliga holkar på söderväggen eller i körsbärsträden. Men två familjer svart-vit flugsnappare har vi i där istället. Och talgoxarna har intagit det stora hålet i stammen på ena körsbärsträdet. Men av 9 holkar verkar bara 5 vara bebodda i år. Och det ger återverkan på nästa års kullar för de kommer ju tillbaka och bygger på samma plats. Men det kanske är den hårda vintern för hur mycket mat vi än la ut så hann vi inte med riktigt när man åker ner över helgerna. Grannarna som är bofasta matar också så fåglarna blev inte utan.
Nu kommer jag inte till stugan förrän om tre veckor så det hinner väl gro igen ordentligt i rabatterna tills dess. Men vad gör väl det, man måste ta det lite lugnt också.
Vi hörs till midsommar för jag är inte uppkopplad på min bärbara ännu, men det blir nu i sommar. Ha det bra tills dess alla goa medmänniskor därute. Njut av livet, för det ska jag göra. Kramar mystra

jaha, nu är det en månad sen igen...

och så här grönt är det utomhus nu. Nu har det mesta slagit ut och musöronen på björkarna har blivit små söta ljusgröna blad. Men inte hann vi med att klippa alla rosorna. Bara några av dem. Och vissa omplanteringar har vi också kvar, men nu blir det ingenting mer förrän i sommar när jag kommer hem från sjukhus och Vidarkliniken till midsommar och då har maken semester. Det ska bli skönt. Jag hoppas nu så innerligt att jag blir bra efter denna operation och kan gå på bena alldeles själ utan annat stöd än gåstavarna.

Arnes bänk

det här är Arnes bänk från Björkvik (hans hus i byn) och den fick vi ärva när Arne gick bort 2005. Det var en stor förlust att mista honom för han var vårt allt i allo beträffande kunskap om bygden och vår egen lilla bys innevånare. Sprängfylld med kunskap, god mot alla människor han mötte, och alltid redo att finnas till för alla oss andra. Han var en fantatisk person och är nog den jag högaktar mest av alla jag har mött hittills. Hans bänk brukade stå utanför hans lada och där satt vi ibland och filosoferade om livet och människorna. Han sa aldrig ett ont ord om andra och tänkte mycket på sina familjemedlemmar. Jag saknar honom mycket, men trots det har jag inte kommit ner till hans grav så ofta som jag trodde att jag skulle. Det hade varit roligt om han hade fått vara med och spela boule på vår bana hos oss. Han hade säkert inte bangat för det. Jag är glad att vi har fått en jättetrevlig familj till hans hus som vi alla trivs mycket bra med.

Nu är det dags att åka till landet för den kommande helgen. Jag önskar er alla en trevlig helg och hoppas att det blir grillväder lördagkväll.
Kramar mystra

snart Valborg

och det betydde för många år sedan en ny kappa, nya skor och gärna en ny handväska och handskar också. Jisses, det känns som om det vore hundra år sedan. Men man skulle absolut byta till sommarkappa den dagen och de allra flesta gångerna stod man vid elden och frös. Man ägde då en egenskap som kallas "fåfänga" och den har vuxit bort, bleknat, ersatts med sunt förnuft förmodar jag. För inte går jag ut i en tunn sommarkappa nu när jag har en go och mysig dunjacka, härliga yllevantar från Gudrun Sjödéns, och en helt underbar lila stor, mjuk yllehalsduk som jag köpte i Rom i oktober, och faktiskt riktigt sköna och snygga skor med låg klack. Ja, ja, jag förstår, tantvarning eller..... So what, vid min ålder har man rätt att göra som man vill, se ut som man vill, och dessutom trivas med det. Det är förunderligt att man slutar jaga eller jagas av det andra könet i och med 60+, för där gick min gräns. Visst var det roligt ibland, men inte alltid. Men uppskattning behöver man livet ut. Men nu blir jag gladare för en komplimang om intelligensen än kläderna. Men det är klart, jag följer inte modet längre som förr, men är väl fortfarande intresserad av att se skaplig ut i alla fall.

Nu byter jag färg till hjärtats röda av en speciell anledning. Min make har hamnat på sjukhus sedan i torsdags för hjärtinfarkt. Det har gått bra och han kanske får komma hem i morgon. Men det blir ändå en liten chock att det så plötsligt som från en minut till en annan kan bli en livsfarlig situation. Alltså gränsen mellan liv och inte liv är bara nån minut om man inte lyssnar på sin kropps varningssignaler. Så nu ska vi gå igenom försäkringar och liknande för att veta och notera för familjen hur det ser ut om vi faller ifrån plötsligt. Varför måste nåt hända innan man förstår det. Men jag hoppas att han får komma hem i morgon för nu har jag fått bestämma i fyra dagar över fjärrkontrollen till TVn och det räcker. Det finns ändå ingenting att titta på.

Här sitter vi på Vinöns värdshus varje midsommar med goda vänner

Nu önskar jag alla en fin vecka och slit lagom och tänk på hälsan. Man har bara ett enda liv.Tusen kramar till er alla

Nu är våren kommen, nu är våren här....

Sjöng vi i en visa i skolan för mycket, mycket länge sen. Numera sjunger väl inte barn i skolan vårvisor. Det är väl rock och pop för hela slanten gissar jag. Jag har kommit i en sån lust att städa mina skåp, och tänk vad man kan hitta där som man inte hade en aning om att man ägde. Det är mycket som blivit bortglömt bakom stängda skåpdörrar kan jag ju säga. Åtminstone i mitt hem.
Jag fann t ex en "hemlig skokartong". Ja den var hemlig då 1955 när jag träffade min första kille och hade lite hemligheter som inte mamma och lillebror fick titta på. Då gömde jag dessa saker i en skokartong som jag skrev på locket, Tillträde förbjudet för obehöriga, och mitt namn och killens namn i många variationer. Nu efteråt kan jag ju undra hur mycket dom tittade i den utan min vetskap. Nåt år senare avslöjade mamma att hon hade läst i min dagbok så jag undrar jag...
I den här kartongen fanns nu inga tonårshemligheter. Det fanns ett stort antal visböcker från 30-40-50-60-tal som min pappa hade köpt förr i världen när vi bodde på söder i Sthlm och vi sjöng och spelade mycket hemma. Vilken skatt. Funderade på vad jag skulle göra med detta, för jag skulle ju städa bort ur skåpen, så jag ringde upp en god vän som är jättebra på att sjunga och spela och roa människor i stora skaror genom en revy som heter "Piper och sprätter" i Tumba. Han vill gärna ha alltihop, så, så får det bli.

Dagens textfärg har jag valt utifrån mina vackra "Rosa Ljung"-prylar som jag har tretton av på landet. Även där behöver rensas så jag meddelar härmed att de är till salu för den som är intresserad. Min mailadress är yvonne@mystra.se, om ni vill ta kontakt. Man kan ta betalt för varje del med ett pris och då får den som kommer först göra bästa fynden, t ex 100.- för varje del, men två små ljusstakar går för ett pris. Eller kanske ett gruppris för allihop.
De är helt felfria och det är originalfärgen vad jag vet.
Nu slutar jag för min katt Mio fick upp lunchen så jag får väl ta hand om honom.
Kram till er alla
mystra

Återigen vill jag påstå

att tiden går så rasande fort. Det är ju otroligt att vi redan är inne i april månad. Men det är bara att hänga med så gott det går. Jag är pensionär och borde ha hur mycket tid som helst. Men det har jag inte. Jag vaknar på morgonen vid 7- halv 8 ca och tar en dusch och sätter mig vid köksbordet för att äta frukost. Obligatoriskt på mitt frukostbord är alltid DN, Yogurt, en smörgås med ost ibland nåt annat pålägg och ibland även lite grönt på, 1 glas vatten värktabletten, någon frukt efter. Ibland byter jag ut yogurt mot gröt eller fil med flingor. Ibland äggfrukost. Det viktigaste är DN och korsordet i den eller annat korsord om DNs är för svårt. Jaa, sen sitter jag där till 10, halv elva och ibland faktiskt längre. Det beror på hur svåra korsord jag tagit till mig. Men jag har svårt att sluta förrän jag har klarat av dem. När jag nu skriver det här så ser jag att halva dagen går ju åt till frukost. Men mysigt är det efter ett långt arbetsliv med tidiga mornar för barn och arbete och restider in till Stockholm där jag alltid har arbetat. Men för barnens fritids skull så flyttade jag ur stan i slutet på 60-talet. Vi är fortfarande kvar utanför allihop. Ingen vill flytta in till röran och avgaserna igen. På den tiden kunde ju barn vara utomhus på sin lediga tid, och de gick till och från skolan och sina aktiviteter. Så är det ju inte längre. Ledsamt för barnen får så lite träning i all social samvaro med både andra barn och vuxna. Det är väldigt viktigt de får träna sin förmåga att prata med och förstå andra människor, och utifrån dessa kontakter skapa sig ett socialt eget beteende.

Jaja, tillbaka till min vardag. Jag älskar min dator och min mobiltelefon. Utan dessa blir det en ganska tråkig vardag för en pensionär som inte har arbetskamrater kvar att umgås med. Och de flesta i min familj och vänkrets arbetar. Men med mobilen kan man få bilder på barnbarnen och allt möjligt annat kul man ser och vill skicka vidare.
Går på kurser, målar akvarell, skriver, trädgårdsträffar, fotograferar, släktforskar. Jag försöker också att få träffa mina små barnbarn åtminstone ett par gånger i månaden, men det är sällan jag hinner med det. Som reumatiker och pensionär är det också en hel del läkarbesök att passa. Nu förstår jag vart tiden tar vägen. Tänk att man ska behöva skriva ner det så här för att få överblick över sin vardag. Säger som mormor sa förr "ja, jag säger då det". Nu är man där själv. Tänk vad tiden går......
Fixade de flesta av mina pelargoner i helgen

En GUNGSTOL från 60-talet

är till salu om någon är intresserad. Säljer till högstbjudande och helst före 1 maj. Den är mycket fräsch i dyna och nackkudde, och även lacken. Den är mycket lätt att klä om för den som vill det. Lämna en kommentar här på bloggen så kontaktar jag er. Mystra

Förkylt, så in i norden

Tack Synnöve och Annapanna för era kommentarer. Jag blir så himla glad att någon läser min blogg.
Det är faktiskt jätteroligt med bloggvärlden, men det tar tid. Och jag har inte orkat nu när jag varit sjuk. Förr var väl inte en förkylning hela världen, man gick ibland till jobbet och delade med sig av de baciller man hade utan att ta något extra för det. Men det var som om man blev immun mot sina arbetskamrater för jag blev sällan sjuk.


Min svärdotter har läst och kommenterat min blogg och det är jättekul att kunna ha kontakt så här i teknikens underbara värld. Jag har också kontakt med min dotterdotter via Facebook och med sms och mms på mobilen. Hon bor så långt ifrån så vi kan inte ses så ofta men jag fick träffa henne i Sthlm nu i början på mars när hon var här och hälsade på ett par dagar. Det var underbart att få krama om henne efter drygt ett år sen vi sågs sist. Och min dotter som bor här i stan är faktiskt expert på sms för hon har snart slutat att prata med oss alla för hon har gratis sms i sin mobil. Av alla dessa får jag svar och/eller bilder på barnbarnen.

Då är det mer envägskommunikation med yngste sonen som sällan svarar när jag skriver/ringer till honom. Tror det beror på att det mesta jag har att säga honom känns viktigt för mig men helt oviktigt för honom. Ja, ja, när jag väl får svar så blir jag så himla glad. Han kanske vet det??? Jag säger puss och kram på er alla mina kära.

Tänk om inte jag hade träffat min första kille, blivande 1a make i april 1955 så hade jag inte haft dessa mina 10 efterkommande barn, barnbarn, barnbarnsbarn att glädjas åt idag. Och inte heller de ingifta nytillkomna till familjen. Visst är det märkligt hur livet blev i just mitt fall, om inte min kompis kommit hem till mig den måndagskvällen och dragit mig med på den där första träffen. Tack Irene.

Hej igen...

Den kommande helgen ska vi åka ner till stugan och ta mått för en ny Friggebod, var vi nu ska placera den. Troligen ner bredvid Bastuboden så att våra nattgäster kan ha nära till dusch och toa. Och nu får man ju ha en bod på 15 kvm så det kan få plats med en liten köksdel oxå, i all enkelhet.

Då gör jag en egen sy-och skrivatelje av den gamla lillstugan som bara är på 10 kvm. Jag längtar efter att återuppta lite av mina gamla hobbysysslor igen, och gärna få sälja en del

alster som jag gjorde förr. Jag har förlorat så mycket från min pension att jag håller på att

bli beroende av min man, ekonomiskt menar jag, och det vill jag inte. Men annars blir jag gärna beroende av honom för han är en raring. Nästan jämt, faktiskt.

Jag är gräsligt förkyld, nyser och snorar, men som tur är så kan man både läsa och skriva bloggar ändå, utan att ni märker det. Glada hälsningar till er alla om att nu är våren på väg. Har 27+grader på min inglasade balkong idag igen. Härligt för både mig och katten Mio.

mystra

Idag har det varit en sån där härlig dag

för mina yngsta barnbarn har varit här men sin mamma, min jättegoa sonhustru. Jag är verkligen glad att det är just hon som är mamma till dem. Min son hade sååå god smak redan 1985, tror jag de träffades. Och hon är vacker. Vi trivs tillsammans och kommer verkligen bra överens, vilket jag är så tacksam för när jag hör och läser om allt gnäll om sonhustrur och svärmödrar och även mor och dotter-förhållande som inte fungerar. Det är så viktigt för barnen att alla i deras omgivning kan träffas och trivas tillsammans. Det ger trygghet för barnen att få träffa alla generationer i en familj.

Så tack för idag AP och barnen.

Tiden går ju så rasande fort, och jag har ingenting emot det mer än att "slutet" kommer närmare för var dag som går. Jag brydde mig väl aldrig om såna tankar förr när man var tjugo, trettio eller femtio, inte ens vid sextioårsdagen tänkte jag på det, men nu börjar det bli läskigt när varje dag är ett närmande mot 70. Det låter så ruskigt gammalt. Fast å andra sidan så har jag ju samma hjärna och inre kvar även efter 70-årsdagen, so what!!!!! Man är inte äldre än man känner sig heter det ju, men ibland känner jag mig som nittio när jag inte kan gå alls p g a reuman. Jaja, jag är glad för varje dag jag kan kliva ut sängen själv och verkligen tänka mina egna tankar, brukar jag säga.

Livet är skönt, ljust och positivt på alla sätt och jag har mycket att vara tacksam för. Men det tänker jag inte börja rabbla nu. Jag letar upp en fin bild istället som ni får titta på. Den här är tagen från bilen i farten vid Hjälmarssund och det blir ändå så fina bilder med min lilla digitalkamera. Jag får sån lust att måla dessa motiv i akvarell när jag ser detta ute i naturen. Men det klarar jag ju inte, så det är tur att jag kan fotografera.

Tack Synnöve för din hälsning och kommentar om bilden. Jag tycker mycket om just de bilderna så här får du se en till, med risk för att bli tjatig. Jag går in på din blogg och morsar på dig där. Kram till alla

Mystra

Och vintern bara fortsätter.........

till min stora glädje. Ja det är mycket snö och det är dåligt skottat och jag tycker mycket synd om alla föräldrar som ska dra barnvagnar med både ett och två barn i/på. Jag tycker också synd om alla andra som liksom jag går med rollator nu för det är stört omöjligt. Till skillnad från barnvagnarnas framhjul som sitter fast och går i samma riktning som bakhjulen, så sitter våra framhjul så att det snurrar och far, och sällan åt det håll man ska gå utan lite hur som helt. Men jag älskar verkligen allt det vita och det stora högarna och kylan och det vackra i träden. Jag får promenera mer sen när våren kommer. Tänk va´skönt det ska bli. Och så här ser vår lilla frukostveranda ut nu som sommartid är inbäddad i syrener. Helt skyddad från omvärlden.


Och de kära småfåglarna som ger oss nya ungar varje år i våra holkar runt om i trädgården. De har det kärvt nu, så vi matar med fröer, russin, äpplen, kokosnötter, talgbollar, jordnötspåsar och vissa typer av brödkanter när vi får såna över. Jag hoppas att de klarar vintern så vi får nya ungar till sommaren.

Så här såg det ut vid Hjälmaren när vi åkte hem förra söndan. Det är bara den allra mörkaste randen som är land. Ovanför är det himlen med läckra moln och framför är det den isiga Hjälmaren. Mycket vackert var det. Ganska bra bild från bilrutan i full fart, för det var sent på em och grått väder.
Nu slutar jag för idag men snälla ge ett livstecken ifrån dig när du är här.

Nu börjar jag längta...

till våren, även om det verkar väldigt långt dit. Inte så jag vill ha bort vintern, nej den vill jag ha kvar. Men det känns så meningslöst att åka ner till stugan och planera för trädgården, när man inte ens kan se den. Men dessa underbara tulpaner kom inte upp i våras så de har jag flyttat på och hoppas att de trivs bättre på nya stället. Men säker är man ju aldrig.

Äppelblommen kommer i alla fall på ett av våra två vackra träd varje år. De är mycket, mycket gamla och då menar jag uppemot ca 60-70 år utifrån de bilder jag sett på torpet och trädgården.

Nu i år ska jag sköta om dem bättre så att de vill fortsätta att ge Åkeröäpplen i

detta blommande träd eller Astrakan i det som inte ser så kul ut uppe på berget där hammocken står. Jag hoppas det inte är för sent.

Men snön får gärna fortsätta att dala ner en månad till.

Desto bättre mår all växtlighet efter en rejäl snötäckt vinter.

Det är så vackert mot det röda torpet.

"Var sak har sin tid" heter det ju.

Hörs snart igen. Nu ska jag göra visitkort med mina bloggadresser så jag kan dela ut till vänner och bekanta. Roligt om man kan få ett gensvar ibland.

Mystra

Och nu har det varit jul igen.....

Idag väljer jag en glad röd färg eftersom vi har slängt ut julen idag. Barnbarnen var här och plockade ner allt som hör julen till och det var en hel del som inte jag visste hörde dit. Men roliga är dom med sina kommentarer. I min brevpress från morfars stuga på Öland finns det en rosaröd liten blomma som Erik tyckte var jullik, och det har han faktiskt rätt i. Och en röd kristallljusstake från Rejmyre har jag också framme jämt, den tyckte Malin var julpynt. Och alla julkort vi fått tog hon också ner från hyllan, inklusive de fina fotografierna farmor fått av dem. Tanken är ju helt rätt. Vi åt Pannkakstårta med vaniljglass och frysta bär, persikor och jordgubbssylt. Sen blev det utdelning av godispåse och varsin liten julsak från England att hänga i granen hemma hos dom nästa år. En trevlig söndagseftermiddag tycker jag vi har haft. Tack kära Anna för att du kom med barnen.

Och denna Amaryllis som maken fick till födelsedagen i november har glatt oss

med hela 15 blommor. Den har varit otroligt vacker. Nu är det dags för vårblommor i fönstren.

Hej igen

Dagsljusbilden är när den första snön kommit i Sörmland, och kvällsbilden är två veckor senare, faktiskt på nyårsdagen. Den tredje bilden är vår Boulebana som man bara kan ana konturerna på. Vi har alltid snö i trakten men nu är det ovanligt mycket i år, vilket gör mig väldigt glad. Vi köpte en "eldkorg" till stugan som vi nu har prövat och det blev väldigt fint i mörkret. När vi åkte hem förra söndagen hade vi ca fyrtio cm snödjup.

Vår stuga är fullt vinterbonad och vi har ganska gott om ved som vi kan elda både i vedspisen i köket och i täljstenskaminen i rummet. Ganska mysig tillvaro när man kan välja hur länge man vill stanna och bära in ved. Jag kan förstå att torparna flyttade till stan förr och bara åkte hem till stugan över semestern.